Match #2 Kalmar FF - GAIS

Välkommen till verkligheten. Jag trodde verkligen att vi skulle vinna den här matchen. Efter en trevande premiärmatch skulle nu bollen rullas och publiken jubla. Men icke. Plötsligt inser jag att Kalmar FF faktiskt kommer att förlora matcher denna säsong. Det har faktiskt inte känts så hittills. Så igen, välkommen till verkligheten. (Naturligvis förstod jag, intellektuellt, att vi inte skulle vinna varje match... men det kändes så i märgen.)

Nykomligar brukar, som vi alla vet, sprattla till lite i början av säsongen. Detta beror naturligtvis på enorm motivation och att de vet att de måste kämpa i varje sekund för att kunna ta med sig poäng ur matchen. Det beror också på att nya lag är mindre känsliga för ändringar i stämmning och atmosfär på plan. Ett mål i baken? Fortsätt kämpa!

Efter en eller ett par månader av seriespel så börjar dessa nykomlingar känna sig bekväma i sina roller som allsvenska fotbollspelare. Föjderna är nära oundvikbara.

Varför i jävla helvete kände Kalmar FF:s spelare inte till detta? Av alla lag i allsvenskan så trodde jag att denna regel hade ett undantag i KFF. Varför? Kalmar FF har nått framgång genom att spela som ett lag och kämpa för varandra. Vi borde veta vikten att helt enkelt ligga i.

Men nu är matchen spelad, förlorad och historisk. Framför oss ligger nu tre stora, härliga motstånadre som ska betas av under en veckas tid. Vi kommer naturligtvis få smaka på härligt KFF-lir under den kommande veckan, om inte ständigt så åtminstonne tidvis. Jag hoppas på jävlar anamma och en fem-sex poäng. Veckan kommer att gå snabbt.