Match #10 IFK Göteborg - Kalmar FF 3-2

Stopptid. Igen.

En poäng i den här matchen hade, som matchen artade sig, suttit helt perfekt. Det kändes på förhand som det skulle bli en mellanmatch. Ni vet en sån där match som varken ger bu eller bä. Ingen kollaps, ingen dominans, bara lite halvskräpigt spel. Som vatten mellan viner ungefär. Att från sådana matcher med nöd och näppe få med sig en poäng är härligt. Då kan man snabbt glömma matchen och direkt blicka vidare.

Nu känns det bara bittert. Typiskt jävla förlustbittert.

Till det sakliga så. Har KFF börjat få problem med att hitta motivation och spel när vi ligger i (mentalt och/eller resultatmässigt) underläge? Det skulle isåfall vara unikt för det seanste decenniet. Efter första halvlek borde vi ha varit i ledningen, när vi nu inte var det verkade det som om vi inte visste var vi skulle ta vägen. Ingen boll nådde rätt adress. Sen kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att Bagarn var SÅ viktig. Han borde inte vara det. Men backlinjen hade problem.

Nästa gång vi ligger under i halvtid tycker jag att vi klämmer in Tobbe C på innermittfältet tillsammans med Rydström. Då jävlar skulle det bli ordning...

Äh...