När Sobralense satte 0-1 var det förlösande och många undantryckta känslor vällde ut, först då vågade jag känna på orden "Svensk mästare". Jag började få ont i halsen. Inte av skrik (även om det naturligtvis förekom) utan av det gigantiska leende som hela mitt anskite måste präglats av.
Direkt efter Stålhammars slutsignal kändes det tomt, även om jag skrek våldsamt och kanske ännu mer våldsamt hoppade av glädje så var det tomt och lättande. Planen stormades och jag lyckades få en och annan glimt av den silvriga vackra pokalen med strort P - Lennart Johanssons Pokal.
Först på vägen från den stora, stora supporterklungan kunne mina första reflektioner och förök att smälta vinsten komma och jag stod länge ca 20 meter från klungan och tittade och njöt. Jag undrade nog också: "vilka är alla dessa människor, var kommer de ifrån". Jag känner liksom inte igen denna gigantiska uppslutning. Det var vackert och stort. Inget kommer någonsin bli större.
Festen fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar